Nordisk Vinternatt

Denti Du, Astri, saa mykje hæld ta mæg,
Da Du saa blilig ti Fangjet mit laag;
Denti Du græt, kvar gang æg gikk ifraa Dæg,
Da du saa gla mæg kvar Lørdagskveld saag:
Da var æg Bygdis den sælaste Guut,
Ingkje æg bytta mæ Præst eller Fuut.
Men om æg skulle Svanoug forlate,
Om æg naa kom ho ‘kje meire ihuug:
Om æg te Dæg skulle naa komme atte,
Om æg te Astri igjen sku faa Huug;
Om æg no banna, at æg blei Dæg tru:
Astri, mi Astri! haat svara da Du?

Written by: Traditional

Vårvindar friska
Leka och viska
Lunderna kring, likt älskande par
Strömmarna ila
Finna ej vila
Förrän i havet störtvågen far
Klappa mitt hjärta
Klaga och hör
Vallhornens klang bland klipporna dör
Strömkarlen spelar
Sorgerna delar
Vakan kring berg och dal

Hjärtat vill brista
Ack, när den sista
Gången hörde jag kärlekens röst
ögonens låga
Avskedets plåga
Mun emot mun och klappande bröst
Fjälldalen stod i grönskade skrud
Trasten slog drill på drill för sin brud
Strömkarlen spelar
Sorgerna delar
Vakan kring berg och dal

Written by: Jula Kritina Nyberg, Traditional

O tysta ensamhet,
var skall jag nöjen finna?
Bland sorg som ingen vet,
skall mina dar försvinna.
En börda tung som sten
mig möter vart jag går.
Bland tusen finns knappt en,
som kärlek rätt förstår.

Det är den tyngsta sorg
som jorden månde bära
att man skall mista bort
sin allra hjärtans kära.
Det är den tyngsta sorg
som solen övergår
att man skall älska den
man aldrig nånsin får.

Ett rent och ädelt sinn,
en dygd som ensamt blänker,
en mun som talar ett
med allt vad hjärtat tänker.
Jag tror en sådan vän
är mer än mycket rar.
Var skall jag finna den
som dessa dygder har?

Emellan dig och mig
där tändes upp en låga
där tändes upp en eld
som är en daglig plåga.
Hur skall jag dämpa den
vet jag alls ingen rå´,
jag sörjer till min död
om jag dig ej kan få

Written by: traditional

Der er ingenting i verden så stille som sne,
når den sagte gennem luften daler,
dæmper dine skridt,
tysser, tysser blidt
på de stemmer, som for højlydt taler.

Der er ingenting i verden af en renhed som sne,
svanedun fra himlens hvide vinger.
På din hånd et fnug
er som tåredug.
Hvide tanker tyst i dans sig svinger.

Der er ingenting i verden, der kan mildne som sne.
Tys, du lytter, til det tavse klinger.
O, så fin en klang,
sølverklokkesang
inderst inde i dit hjerte ringer.

Written by: Helge Rode, Povl Hamburger

Om kvelden når det mørkner, og alle går til ro,
da stenger jeg for stall og for låve.

Og spurvene, de netter seg i hver sitt lille bo,
da går vel også du til din kove.

Men siden vet jeg ikke å få tiden til å gå,
for i de lange netter, da lenges jeg så,
da har jeg ikke sinn til å sove.

Det mørkner over veien, og høsten stunder til,
og tåken, den tetner over enge.

På stiene i skogen har mangen en gått vill,
og stjernene de stiger så strenge.

Men kan du ikke komme iaften, lille venn,
så send et bud og si mig, når kommer du igjen?
Jeg har ikke sett dig på så lenge!

Nu står du foran speilet og kjemmer ditt hår,
så sort og alvorlig er ditt øie.

Da banker vel ditt hjerte, men hvorfor det slår,
der vet du ennu ikke så nøie;

for ennu har vel ingen fått komme dig nær.
Men over stolen henger dine fattige klær,
ditt skjørt og dine strømper og din trøie.

Written by: Arnulf Øverland, Traditional

Du är den ende,
som hemligen ser mig,
fast ingen har talat,
du vet vad jag ber dig.
Min längtan är bara du.
Blott du mig ger ett enda litet ord, är jag din.

Du är den ende, jag aldrig kan glömma,
din mun, dina ögon, din lugnande stämma.
Och därför jag ber dig nu
Blott du mig ger ett enda litet ord, är jag din.

Ingen som du, fast du hör till en annan,
du skänker mig kärlek, hos dig vill jag stanna!
Mitt öde det är att bli din i min fantasi, del av den värld som är din.

Du är den ende, som får mig att drömma,
den ende som anar, vad tårarna gömma.
Min längtan är bara du.
Om blott du ger ett enda litet ord, är jag din.

Du är den ende, jag aldrig kan glömma,
din mun, dina ögon, din lugnande stämma.
Och därför jag ber dig nu
Blott du mig ger ett enda litet ord, är jag din.

Written by: Traditional

Jeg lagde meg så silde alt sent om en kveld,
jeg visste ingen kvide til at have;
så kom der da bud ifra kjæresten min,
jeg måtte til henne vel fare.
Ingen har jeg elsket over henne.

Så ganger jeg meg opp i høyen loft,
som alltid jeg var vant til at gjøre;
der stander de jomfruer alt uti flokk
og kleder min kjærest til døde.
Ingen har jeg elsket over henne!

Så gikk jeg meg ut på den grønne eng,
der hørte jeg de klokker at ringe;
ei annet jeg visste, ei annet jeg fornam,
enn hjertet i stykker ville springe.
Ingen har jeg elsket over henne!

Written by: traditional

Bereden väg för Herran! Berg, sjunken, djup, stån opp.
Han kommer, han från fjärran var sedd av fädrens hopp.
Rättfärdighetens förste, av Davids hus den störste.
Välsignad vare han som kom i Herrens namn.
Kring jordens länder alla skall denna lovsång skalla:
Välsignad vare han som kom i Herrens namn.

Written by: Frans M. Franzén, Traditional

En enlig lille muse har det svære’ end man tror
Man befinder sig skidt mellem himmel og jord
Man slider og man slæber, men hvad skal man stille op
Med sit gode humør og sin medbragte krop
Man var så oplagt til alt, da man kom
Men det er der ing’n, der bekymrer sig om
En muses live og levned, det betyder ikke spor
Man er bare et fnug mellem himmel og jord

En muse er en pligtopfyld’ne lille meteor
Hun er alltid på fart mellem himmel og jord
Hun kommer, når det kaldes, og hun ofrer hvad hun kan
Om det så er seg selv, for at frelse en mand
Ak, men hvad har man så ud af sit job
Kun vrøvl og spetakler, og så skal man op
De småting, man har ordnet, nævnes ikke met et ord
Man har kun gjort sin pligt mellem himmel og jord

Der’ mend nok her i verden, en er lille, en er stor
Og de lover en alt mellem himmel og jord
Men manden, ham den rigti’e, der får pulsen til at slå
Det man som, man ved, at man

aldrig kan få

Jordiske piger til alteret går
Den chance er der ingen muse, der får
Så muser de må hell’re blive hjemme, hvor de bor
De får hjerterne knust mellem himmel og jord

Written by: K. Normann Andersen

Den första gång jag såg dig, det var en sommardag
På förmiddagen, då solen lyste klar
Och ängens alla blommor av många hundra slag
De stodo bugade i par vid par
Och vinden drog så saktelig, och nere invid stranden
Där smög en bölja kärleksfullt till snäckan uti sanden
Den första gång jag såg dig, det var en sommardag
Den första gång jag tog dig uti handen

Den första gång jag såg dig, då glänste sommarskyn
Så bländande som svanen i sin skald
Då kom det ifrån skogen, från skogens gröna bryn
Liksom ett jubel utav fåglars ljud
Då ljöd en sång från himmelen så skön som inga flera
Det var den lilla lärkan grå, så svår att observera
Den första gång jag såg dig, då glänste sommarskyn
Så bländande och grann som aldrig mera

Och därför när jag ser dig, om och i vinterns dag
Då drivan ligger glittrande och kall
Nog hör jag sommarns vindar och lärkans friska slag
Och vågens brus i alla fulla fall
Nog tycker jag ur dunig bädd sig gröna växter daga
Med blåklint och med klöverblad, som älskande behaga
Att sommarsolen skiner på dina anletsdrag
Som rodna och som stråla och betaga

Written by: Birger Sjöberg

Written by: Traditional

Här är stillhet och tystnad
nu när marken färgats vit.
Från den trygga gamla kyrkan
klingar sången ända hit.
Jag har stannat vit vägen
för att vila mig ett tag
och blev fångat i det gränsland
som förenar natt och dag.
Och ett skin ifrån ljuset
bakom fönstrets välvda ram
har förenat dom själar
som finn med oss här i tiden.
Och jag vet att dom som har gått för oss
har förstått att vi är
liksom fladdrande lågor
så länge vi är här

Songwriters: Kalle Moraeus/Pereric/Marie Backmann

Sofðu unga ástin mín.
Úti regnið grætur.
Mamma geymir gullin þín,
gamla leggi og völuskrín.
Við skulum ekki vaka um dimmar nætur.

Það er margt sem myrkrið veit,
minn er hugur þungur.
Oft ég svarta sandinn leit
svíða grænan engireit.
Í jöklinum hljóða dauðadjúpar sprungur.

Sofðu lengi, sofðu rótt,
seint mun best að vakna.
Mæðan kenna mun þér fljótt,
meðan hallar degi skjótt,
að mennirnir elska, missa, gráta og sakna.

Written by: Johann Sigurjonsson